Tillbaka

Tvåspråkigheten är en rikedom för samhället

27.01.2012

På Helsingforsalliansen seminarium om språk och rätt lyfte Christina Gestrin fram vikten av ett tvåspråkigt Finland.

I inbjudan till dagens seminarium ställer man oss närvarande många stora och svåra frågor så som; kan de språkliga rättigheterna förverkligas också i ett Finland med betydligt färre kommuner? Hjälper språklagen om vi inte har svenskspråkiga eller tvåspråkiga kommuner? Hur bemöts krav på svenskspråkig service och sågar man av sin egen gren om man ber att få ett ärende behandlat på svenska? m.fl.

Jag antar att de flesta av oss närvarande inte har kommit hit för att få nekande och nedslående svar på dessa frågor utan för att utbyta tankar få svar som ger oss en tro på framtiden och tro på en vilja i vårt samhälle att stöda lösningar som uppriktigt har som mål att bevara Finlands tvåspråkighet. Tar man en närmare titt på dagens inledare och deras rubriker så märker man snabbt att det är lösningar arrangörerna de facto är ute efter.

Men frågeställningarna är i allra högsta grad aktuella och allvarligt avsedda, för visst råder det just nu en speciell stämning och ett speciellt språkligt samhällsklimat. Negativa attityder har under senare tider florerat mot mångkulturalism eller andra fenomen som upplevs som avvikande eller annorlunda och trender märks också i andra länder än i Finland. I en sådan situation är det politikernas och samhällsdebattörernas uppgift att säga ifrån, reagera och uppmana till dialog och delaktighet.

Å andra sidan vill jag genast inledningsvis säga att allt inte är så svart och dystert som de inledande frågorna antyder.

Med presidentvalets första omgång i färskt minne kan man gläda sig över att de sammanlagda rösterna på kandidater som talat för ett öppet Finland var betydligt större än rösterna på kandidater som försvarat en politik som mera syftar till ett slutet och isolerat Finland. Dessutom uttalade alla presidentkandidater sitt stöd för Finlands tvåspråkighet.

För det andra har vi fortfarande ett färskt regeringsprogram med mycket positiva skrivningar ur ett finlandssvenskt perspektiv.

I regeringsprogrammet sägs bl.a. att tvåspråkigheten i Finland är en rikedom och resurs. De åtgärder som ingår i den s.k. Ahtisaari- rapporten ska genomföras. Det sägs också att en nationalspråksstrategi för finska och svenska ska uppgöras under statsministerns ledning och det här arbetet har startat i och med att styrgruppen för nationalspråkstrategin redan har sammanträtt under statminister Katainens ledning. Vid statsrådets kansli har Paulina Tallroth anställts för att bereda ärendet och i styrgruppen är Folktingets representerat som ständig sakkunnig genom folktingssekreterare Markus Österlund.

I regeringsprogrammet står också att regeringen i samband med reformer av kommun- och servicestrukturen ska beakta områdenas olikheter, såsom särdragen för tillväxtcentrum, glesbygd, långa avstånd, skärgårdsmiljö och språkliga förhållanden. I samma avsnitt kan man också läsa att den finsk- och svenskspråkiga befolkningens möjligheter att få tjänster på sitt modersmål ska tryggas. I kapitlet ”utvecklandet av förvaltningen” finns ännu en skrivning som berör språket. Det står att medborgarnas rätt till en god förvaltning ska tryggas i hela landet. Den finsk- och svenskspråkiga befolkningens rätt till service på sitt modersmål ska tryggas på lika grunder i hela landet i samband med att förvaltnings- och regiongränser ändras. Sällan har det funnits så många positiva skrivningar i ett regeringsprogram om svenska språkets ställning som denna gång!

För det tredje vill jag påminna om att vi har en bra språklag som godkändes nästan enhälligt av riksdagen år 2003 och som trädde i kraft 1.1 2004. Språklagen preciserar den rättighet som enligt 17§ i grundlagen tillkommer alla, nämligen vars och ens rätt att hos domstol och andra myndigheter i egen sak använda sitt eget språk, antingen finska eller svenska. Språklagens uppgift är att trygga befolkningens grundläggande språkliga rättigheter. Direktör Johanna Suurpää kommer idag att tala om tillämpningen av språklagen. Riksdagens grundlagsutskott är den institution som tolkar grundlagen och det har flera än en gång skett att utskottets utlåtanden har varit avgörande i ett språkpolitiskt dilemma. Karlebyfallet är den senaste stora frågan som troligen hade fått en annan politisk lösning utan grundlagsutskottets ställningstagande. Om kommunindelningen har grundlagsutskottet sagt bl.a. så här i ett utlåtande år 1998: ett krav som måste beaktas vid beredningen av ändringar i kommunindelningen är att ändringar i kommunindelningen inte får påverka kommunens språkliga ställning eller försämra språkgruppernas möjligheter att klara sig på sitt eget språk. I utlåtandet om kommun- och servicestrukturreformen år 2006 och lagförslaget om kommunindelningslagen år 2009 upprepades ställningstagandet. I Karlebyfallet handlade det om revideringen av statens regionförvaltning och Karleby stads orientering. Grundlagsutskottet konstaterade då, att om det finns alternativa områdesindelningar, förutsätter skyldigheten att tillgodose de grundläggande språkliga rättigheterna att man väljer det alternativ som bäst säkerställer de grundläggande språkliga rättigheterna.

Faktum är alltså att vi åtminstone teoretiskt sätt är rätt bra rustade inför de omfattande förvaltningsreformer som regeringen som bäst arbetar med. Under de senaste åren har den finlandssvenska kartan redan ändrats i och med flera kommunfusioner i såväl Nyland, Åboland och Österbotten. Man har självmant, men därtill pressad av föregående regering, tagit ett aktivt grepp i kommunerna för att kunna säkra enhetliga svenska förvaltningsområden och kommuner i framtiden. Det är klart att också andra orsaker än de språkliga har spelat en stor roll då kommunerna har valt att gå samman. KSSR -processen, ekonomiska realiteter och möjligheter att erbjuda kvalitativ service till kommuninvånarna är andra orsaker.

Folktinget uppvaktade kommunminister Virkkunen i medlet av december och överräckte då en skrivelse till henne med ett antal principiella krav som hänför sig till Grundlagen, som vi önskade att finansministeriet beaktar i beredningen av kommunreformen. Vi tog upp kravet på språkkonsekvensbedömningar i samband med förvaltningsreformer, behovet av att bevara svenskan som ett förvaltningsspråk vilket också innebär att det måste finnas kommuner med svenska som majoritetsspråk framöver och vi talade för svenskspråkiga enhetliga områden.

Utgående från grundlagen och grundlagsutskottets utlåtanden konstaterade vi att ett uttalat syfte bör vara att reformen tillgodoser och även stärker kommunens förmåga att fungera likvärdigt på båda nationalspråken. Vi påminde om att språkliga rättigheter är grundläggande rättigheter, vilket ekonomiska faktorer eller ett områdes funktionalitet inte är. Språkliga rättigheter måste därför ges företräde framför pendlingsområden, näringspolitikens förverkligande, samhällsstruktur i de kommande kommunmodellerna och i den övriga beredningen. Eftersom också andra förvaltningsindelningar följer av kommunallagen och kommunindelningslagen måste man i konsekvensbedömningen beakta följderna för bland annat församlingarna och Borgå stift.

I regeringsprogrammet talar man också om en reform av landets social- och hälsovårdsförvaltning. Folktinget förbereder som bäst tillsättandet av en expertarbetsgrupp som skall följa förvaltningsförändringen och proaktivt utveckla modeller för social- och hälsovården i akt och mening att garantera de grundläggande språkliga rättigheterna inom social och hälsovården. Tyvärr är det här ett av de verksamhetsområden där man haft de största problemen att uppfylla språklagens och grundlagens krav. Finland har prickats att Europarådets expertkommitté för det här bristerna.

I enlighet med språklagen ska riksdagen en gång per riksdagsperiod få en rapport om uppföljningen av språklagen. Två rapporter har hittills skrivits och resultatet av dem visar att det tyvärr finns många myndigheter, instanser inom stats- och lokalförvaltningen som inte uppfyller lagens krav. Ofta handlar det om att den språkliga aspekten glömts bort. Det här är oacceptabelt, och den stora uppgiften för regeringen och framför allt statsministern och justitieministern är att få en radikal ändring tillstånd. Lagen bör efterlydas, sanktioner bör utredas. Språklagsrapporten har inte hittills haft den önskade effekten och jag hoppas att nationalspråkstrategin ska ha en större genomslagskraft. Det är positivt att nationalspråkstrategin leds av statministern och att justitieministern fungerar som styrgruppens vice ordförande.

I början av februari kommer finansministeriets kommunmodellsförslag att offentliggöras. Förslagen skickas ut på remiss och först efter det kommer kriterierna för kommunreformen att slås fast. Om man vill påverka den kommande kommunkartan så är det nu inom de närmaste åren det gäller att vara aktiv. Jag hoppas de krafter som finns i Svenskfinland ska kunna jobba för hållbara lösningar i gott samförstånd och med stor energi utgående från de positiva skrivningar i lag och regeringsprogram.

Christina Gestrin tal på Helsingforsalliansen seminarium 26.1.2012